Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
157

Om vi nu vända blicken mot oss sjelfva och fråga huru långt vi äro komna, hur visar det sig då? Hvad blir då svaret? Blir det tröstefullt eller nedslående? Väninnor, med glädje må vi alla säga att det bör blifva tröstande, att vår lilla stat har börjat väl. På en förvånande kort tid har den arbetat sig upp från intet till ordning och välstånd, och har under denna tid utvecklat krafter, som visa sig dugliga att fortsätta striden. Här är icke stället att påpeka alla dessa krafter i sin vexelverkan och sina yttringar. Men tager man en stor öfverblick af vårt lands tillstånd nu och för femtio år sedan, hvilken olikhet! Som ett vrak var statsskeppet utkastadt på det vilda hafvet, utan roder och med kapade master; öfvergifvet af sin befälhafvare och besättning, låg det öfverlemnadt åt sitt öde. Dock, vi voro ej de första skeppsbrutna, som väntade död och undergång, men som genom ett Guds underverk drefvo in till en lyckans gyldene ö. Vi ombytte herrskare och vi fingo friheten, vi uppgåfvo provinsielt beroende för att vinna sjelfständighet, och aldrig har friheten och sjelfständigheten klarare svängt sin fackla öfver något land, än i det förflutna halfva århundradet öfver Norge.

Institutioner trädde i stället för personer, harmonisk organism i stället för vexlande tillfälligheter; medvetandet af enhet, känsla af samfäldhet i bördor såväl som i fördelar, i ansvar och pligter som i rättigheter, trädde i stället för en dåsig och slö tillvaro under institutioner, som gåfvos oss utifrån och i hvilka det hela var någonting främmande och likgiltigt för hvarje enskilt. Våra fäder hade blott ett hem, vi ha ett fädernesland; våra fäder voro blott invånare, vi äro medborgare och medborgarinnor.