Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
169

Julinka talade.

De klagomål öfver tidens brister fröken Anna uttalat, den appell hon ställt till oss alla kunna icke annat än finna den djupaste genklang i hvarje qvinligt bröst. Jag vill gå ett steg längre, från tanke till beslut, från ord till handling, och föreslå, att några af våra dugligaste damer, ett antal af t. ex. tolf, genast sammanträda i en förening, hvars mål skall vara att gifva sällskapslifvet denna högre, ädlare lyftning, hvaraf det är i så stort behof. Hvarje medlem af denna förening måste förpligta sig att göra sitt hus till en sådan bildningens plantskola och isynnerhet att söka draga fram i dagsljuset sådana förmågor och talanger, som sakna mod eller tillfälle att sjelfva tränga sig fram. Öfverallt der det gäller att frånrycka mörkret och råheten ett byte, öfverallt der de kunna verka tilldragande, intagande, upplyftande, medlande, förmildrande, lärande, luttrande, hyflande, polerande, med ett ord förädlande, skulle de vara till hands.

Men en betänklighet torde uppstå då vi skrida till verket. Skulle ej ungdomen, isynnerhet då den är så gammal, och följaktligen föga böjlig, vara alltför .... ej stå på en alltför primitiv ståndpunkt, så att det skulle vara betänkligt att föra den direkte in i salongslifvet? Skulle ej förstudier, förberedelser efter ordnade teoretiska reglor vara nödvändiga, innan vi kunna hoppas att se de vunna krafterna utveckla sig sjelfständigt, för att växa till en gemensam andlig rikedom? Jag föreslår derför att förutskicka ett antal förberedande lärokurser, hvari de associerade damerna, hvar och en i sitt fack, kunde sträfva att bibringa den studerande ungdomen förkunskaperna till en sådan älskvärd,