Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

170

intagande, sällskaplig bildning, som sedermera kunde försäkra dem om »deras rätta, legitima arfvedel, denna uteslutande rättighet till lifvets poesi och herrlighet, som blott en ung man och qvinna kunna tillvexla sig af hvarandra i glädjens och smärtans klingande mynt.»

Föreningen kunde lämpligen få namnet: »Räddningsanstalten för sällskapligt försummad ungdom», och jag tillåter mig att på försök föreslå några fackindelningar och särskilta ämnen, som kunde komma under behandling.

Damen N:o 1. Öppnar och afslutar förhandlingarne, censurerar frågorna, utdelar straff- och uppmuntrings-tecken, allt efter omständigheterna bestående i djupt allvar, gåtfull tystnad, »stumma blickar och helsningar, varma, hänryckande ord, ända till den högsta helsningen: Hon blir vacker och älskvärd, vakar den korta natten och drömmer den långa, ljusa dagen derefter.»

Damen N:o 2. Håller tre gånger i veckan föreläsningar öfver courtoisien och dess förhållande till »allvarliga afsigter», samt skall, om så önskas, gifva privata lektioner i lefvande språk: ögonspråket och blomsterspråket.

Damen N:o 3. Vår romanförfattarinna. Statsekonomi och experimentalfysik. Hon skall uppträda med och förevisa ett nytt af henne uppfunnet och prepareradt dyrtidssurrogat. Den berömda rumfordska soppan bestod, som bekant, af 110 näringsämnen och 910 ämnen som icke ville assimilera sig med den menskliga organismen. I hennes berömda sista produkt skall just samma förhållande vara iakttaget, att döma af den tid som folk behöft att smälta den. (Sch! sch!)