Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

172

honom har i ett något så när tämligt förhållande till stjernan; således, ju mera stjerna desto mindre björn. (Ssch! Ssch!) Den egendomliga, milda van Amburgska metoden, (Ssch!) den egendomliga milda...

Här öfverröstades Julinka af ett så uthållande hyssjande och ett trestämmigt hänryckt: lefve Björnson! att hon tystnade och innan hon åter hann taga till ordet hade skuggbilden intagit hennes plats.

Slagna af förvåning sågo alla på denna, som med fasta, genomborrande blickar mötte deras. För första gången såg Julinka huru mamsell Bolt såg ut.

Men skuggbilden talade sålunda:

Vår tid är associationernas och föreningarnes tid. Med romantiken äro riddarne försvunna, verlden har blifvit klok och har upptäckt, att individen ingenting vinner med att afventyra sitt skinn, att han blott är ett fruktlöst offer när han uppträder utan sammanhang med det hela. Om S:t Göran nu lefde, skulle han ofelbart stifta ett aktiesällskap, en förening till besegrande af våra hafsormar, som ju kunde innehålla, Gud vet hvilka, för allmänheten nyttiga och vinstgifvande ämnen. Öfverallt der det är en vinst att skörda, ett ondt att besegra, sammanträder man och knyter dessa lefvande kedjor, af hvilka hvarje enskilt länk, en mans vilja, en mans styrka, ej ensam förmår lägga i kedjor odjuret — odjuret med de tusende hufvudena: Omöjligheten.

Vi behöfva ej uppräkna alla de sällskap och föreningar, för och emot, som stiftas i vårt land. Man kan dagligen göra sig bekant med dem i tidningarne. Det är karlarnes föreningar och säliskaper, hvilka alla ha ett föremål i det stora, det allmännyttiga, det