positiva och hvilkas resultater derför lätt kunna gripas och beskådas. Men vi erkänna ju, att i den mera osynliga verld, der qvinnan råder, det äfven är faror att bekämpa, goda mål att uppnå, och hvilka blott kunna uppnås genom enighet och en fast sammanslutning? (Åh-ja!) Nåväl, äfven jag har en förening att föreslå. (Hör!) Jag uppmanar qvinnor af alla åldrar, alla lefnadsställningar att räcka hvarandra handen mot ett ondt, hvilket, ett verkligt andligt alkohol, ej är mindre giftigt för det att det verkar osynligt, ej är mindre afskyvärdt för det att det undandrager sig allt ansvar; det icke blott tåles, utan till och med protegeras af den såkallade goda tonens folk. — Jag uppmanar mina landsmaninnor att ingå en förening mot tadelsjukan. (Hör: hör!)
Vår nation är pessimist bland nationer; hon har det bestämdaste anlag for att skarpt uppfatta och med förkärlek dröja vid skuggsidorna, öfverhufvud vid det bristfälliga, samt med en fruktbar och yppig fantasi skapa sig sådana der de ej finnas. Jag öfverlemnar åt psykologen och den praktiske menniskovännen att pröfva giltigheten af detta påstående, samt grundligare än som här kan ske påpeka källorna till denna egendomlighet i vår nationalkarakter. Något godt torde alltid ligga till grund derför. Det är ett sundt, skarpt kritiskt förstånd hos nationen, hvilket måhända i en lyckligare framtid kan utveckla sig till någonting mycket godt och verka högst välgörande. Låt först degen vara färdig och väl jäst, sedan kommer saltet väl till pass. Och detta salt skall en gång bevara oss för filisteriets och kälkborgerlighetens faddhet och lumpenhet. Fröken Anna har i sitt tal redan framhållit, att
