174
vår nation knappast är någon praktisk nation, utan fastmera i sin innersta rot och hela sin riktning idealistisk. Hon har ett behof att i hvart och ett af sina bemödanden se ett andligt resultat, och längtar och sträfvar med en brinnande otålighet ut öfver dessa skrankor mot denna harmoniska fulländning, som skall ställa henne i jemnbredd med andra nationer. Idealet, som föresväfvade henne i uppvaknandets och entusiasmens dagar, förmörkas då alltför ofta, alltför lätt, när de bittra arbetsdagarna komma. Då gäller det blott att arbeta, arbeta hårdt, med en viss daglönarenfald, och daglönarresignation, utan att resonera alltför mycket, utan att knota öfver hvart svettbad man måste hålla till godo med när man skall bygga taket åt dem som komma efter. Af denna daglönarenfald, denna resignation ha vi alltför litet, men deremot öfvermåttan mycket af det skarpa, analyserande, kritiska förstånd, som uppvädrar och öfverdrifver alla förtretligheter, retas af hindren, kastar sig öfver det goda, med ett ord ger sig luft i klandret. Ha vi nu, hvilket ju ej kan nekas, tillräckligt med ofullkomligheter, med ringa utsigter att se dem afhjelpta, skola vi följaktligen ännu länge se kritiken uppträda bland oss i denna sin minst älskvärda skepnad. Öfverallt skall man erfara att klandersjukan, vare sig hos en nation eller en individ, väckes och lifvas der det finnes undertryckta, obegagnade eller missbrukade krafter; deraf missmod och afund mot förment mera gynnade, benägenheter som hemta alltför riklig näring af den tungsinthet, den misantropi, som så naturligt utveckla sig ur våra isolerade och klimatiska förhållanden. Den lilla, menniskotomma fjelldalen skall, om den än blott har tre hufvuden som
