Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
175

en söndagseftermiddag kunna luta sig tillsammans, tala illa om den folkrikare grannbygden, der det kanske finnes sex individer som äro mera framstående; denna skall öfva sina tungor på den närbelägna köpstaden, köpstaden på den närmaste stiftsstaden, och slutligen skola fjell- och dalbygd, köpstad och stiftsstad förena sig i ett enda vildt anskri mot Christiania, denna hela landets bête noir, det förmenta hufvudsätet för alla moraliska dåligheter, extravaganser och dårskaper. Så stå vi gentemot nabofolken, och det vore en besynnerlig inkonseqvens om ej vi, den lilla fjelldalen, kände oss böjda att tala illa om dem, och det göra vi också, ja, om alla nationer, kanske blott med undantag af engelsmännen och — zuluerna; de sistnämnda sätta oss åtminstone emellanåt i godt humör, och allt hvad som sätter oss i godt humör minskar genast vår arghet och gör oss benägna att se både egna och andras fel i ett mildare ljus.

Ja, kunde nationen bara göras gladare! Kunde hon bara komma i bättre humör! Hvad kan göras för att motarbeta denna modfällda tungsinthet, det missmod hvaraf hon lider? Mycket skall vinnas, allteftersom flera och flera af de nu spridda och stagnerande krafterna, samlade och mera omsorgsfullt efter sin art och natur begagnade, ledas till en större, mera lefvande samverkan. Men arbete kräfver njutning, och kunde ej emellan dessa en större jemnvigt uppnås? Göres i allmänhet något för att bringa detta sista element in i folkets lif? När man ser de misslyckade och klumpiga försök, som en gång om året göras dermed, besvarar denna fråga sig sjelf; men det vare sagdt till alla dem, som ha att sörja för landets behof, och som äro så