Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

176

karga att bevilja när det är fråga om något sådant; det vare också sagdt till dem af våra reformatorer och själasörjare, som ej låta sig något angelägnare vara, än att tillstoppa de redan förut sparsamma källor der arbetet skulle finna vederqvickelse och lisa, till dem som stämpla hvarje oskyldig glädje som en synd: kunde nationen blifva gladare, skulle hon äfven blifva mildare och fördragsammare, skulle hon blifva mera mottaglig för allt som är godt, ja, jag vågar säga det, äfven för det bästa af allt godt, för Guds ord.

Hvad som är visst är, att vi ej äro glada här i landet, utan i dåligt humör, att vi klandra och mumla och brumma både i stort och smått, att vi sträfva att göra hvarandra lifvet surt på mångahanda sätt. Sålunda går det en tid, tills en vacker dag ett straff drabbar oss, ett rätt kännbart straff, som åtminstone för en tid har den förunderligaste makt att göra oss spaka och förståndiga.

Grannen, med hvilken vi eljest ej ha annat att skaffa, än att vi ha lika stor andel i ett gemensamt stycke jord, har länge hållit ögonen på oss; han ställer sig nu plötsligt vid ledet och låter oss höra alla de lyten och odygder som vi förevitat hvarandra, och några dertill som vi ännu ej upptäckt. Vi kunna tåla mycket af hvarandra, men när främmande, som ej känna oss, ej älska oss och som ej heller skulle bry sig om oss, om det ej vore för det nära grannskapets skull, taga sig för att döma oss, och döma oss på det obilligaste sätt, då bli vi arga, och det går med oss som med syskon hvilka ständigt kifvas och napptas, men när en främmande angriper en af dem resa sig alla som en man. Vi protestera, vi försäkra att vi äfven ha några