Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/179

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
177

goda sidor, vi kunna bevisa att vi ha den och den goda egenskapen... »Skryt, skryt dugtigt, skall grannen säga; dessa bönder kunna ej vänja sig af med att skryta.» Skryta! Gode Gud, vi äro så missnöjda med allt och med hvarandra, att vi äro färdiga att flå skinnet af hvarandra. Men, se! vid hvarje ny obillighet, hvarje nytt angrepp, skingras töcknet emellan oss sjelfva, och vi erkänna för hvarandra att vi äro en slägt, en kärlek, en förbittring. Välsignadt vare straffet när det har en sådan verkan! Ack, I grannar, om ni bara visste huru oändligt godt, huru farligt godt det gör oss, skulle ni väl akta er för att förnärma oss! (Bravo!)

Men hvart tar jag vägen! I hvilka spår ha mina betraktelser förirrat sig, att jag kunnat komma att skärskåda saker hvarpå jag förut knappast ens tänkt? Systrar, er milda röst kallar mig tillbaka. Till er vill jag tala, med er sluta en öfverenskommelse. Jag har sökt i några af dess allmänna yttringar och verkningar påpeka ett ondt, som länge omedvetet tryckt oss; jag har antydt huru en yttre skakning, om den också ej innehåller något egentligt botemedel, ty det måste komma inifrån, dcok kan verka ögonblickligt välgörande: det kan upplysa oss om det ondas natur och låta oss känna dess styrka. Men, skolen I säga, allt detta angår ej oss. Jo, mina systrar, det angår oss alla. Hvar sjukdom har visserligen sin utgångspunkt och sitt förnämsta tillhåll i ett visst organ, men dess verkan skall likväl spörjas i alla de öfriga organerna; hvar särskilt lem skall känna sig angripen, och hvarje sådan har ett särskilt ansvar, en förpligtelse att ej motarbeta kuren, utan efter bästa förmåga befordra den. I ett folks

12