Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/180

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

178

organism är qvinnans lif ett sådant med- och motverkande organ, vigtigare än vi kanske sjelfva ana. Skulle vi ej kunna jemföra det med tungan? Om doktorn sagt att den sjuke måste begagna den med måtta, att mycket skarpt, häftigt och onyttigt talande vore hvad denne minst af allt kunde tåla? Systrar, låtom oss skåda in i vårt inre och se efter om ej några af de beskyllningar jag framkastat slå in på oss, om det är någon bland oss som kan helt och hållet frikänna sig från allt ansvar.

Jag skulle med otaliga drag kunna bevisa mitt påstående att landsorten och de mindre städerna med en alldeles egendomlig klandersjuka förfölja hufvudstaden. Besök blott ett sådant ställe, var litet fryntlig, så att de glömma att du är Christianiabo, och har du sålunda fått dem i ett förtroligt hörn, hvilka fabelaktiga saker skall du då ej få höra! Det finns knappt en enda någorlunda känd familj här i staden som ej skall bli framdragen och individ efter individ mönstrad. Man vet ej hvad man mest skall beundra, antingen denna förvånande personalkännedom, eller den enighet, det allvar, den segrande öfvertygelse, hvarmed man kommer fram med dessa fantasier och ger dem ut för sanningar. Motsägelse, de oemotsägligaste bevis för att det ej förhåller sig så, tjena till platt ingenting. Jag hade en gång i en af småstäderna en hel afton bestått en sådan olika kamp, och jag skulle just till att gå, då ett fruntimmer tog mig afsides och i all förtrolighet frågade om det verkligen förhöll sig så som det allmänt berättades, att N. N. derinne i Christiania vore den sannskyldige gerningmannen till ett den tiden mycket omtaladt poströfveri och mord. Den hon menade var en af våra förnämsta balkavaljerer, en särdeles hygglig ungdom, hvars