största hittills kända meriter bestått i att anföra kotiljongerna. Jag trodde mig derför med full öfvertygelse kunna försäkra henne detta, och fritaga honom från misstanken om den nämnda förbrytelsen. Att hon ej blef öfvertygad, vet jag, tyvärr, bestämdt; jag fruktar att när hon hörde det han var en sällskapskarl och kavaljer, något som alla stora stråtröfvare också gerna ha varit, hon blef alldeles säker på sin sak. Christiania bekymrar sig jemnt lika mycket om hvad småstäderna säga och tänka, som månen om den skällande hunden. Till och med om dylika beskyllningar skulle nå det från mera ansedda håll, skulle det sätta sig öfver dem, ty det har rätt att sätta sig öfver förtal. För en stad af Christianias storlek är en sådan genomskinlighet hvad alla förhållanden beträffar, ett jemförelsevis så ringa förderf, måhända någonting exempellöst. Man skall knappt kunna utpeka en enda ej hederlig embetsmän, och med skäl kunna vi säga, att våra qvinnors rykte är höjdt öfver allt klander. Nej, vår stad förtjenar ej, och lägger i sanning föga på sinnet, att hon är skottafla för det öfriga landets afund och groteska historier. Christiania kan ej träffas utifrån, det kan blott såras i sig sjelf och af sig sjelf: i sina egna ådror gjuter vår stad sitt gift, ty med smärta måste det bekännas, att här, just här, har den egentliga, den finaste och farligaste tadelsjukan sitt hem.
Jag vill som hastigast skilja mellan två slags förtal; möjligtvis kan denna last, bragt i system, utbildas till ännu flera, Det ena slaget är nyhetskrämarnes: det består af en eller annan grof dikt om kända personer, ungefär i samma smak som småstadsfantasierna Huru äreröriga än dessa dikter kunna vara, måste jag
