Tönders ansigte blossade vid dessa ord och hans mörka ögon blixtrade, såsom jag sett en gång förut då han blef häftigt uppbragt. Han beherskade sig vid en blick af Mathilda, och sade, i det han reste sig upp och bjöd henne armen: »Huru lyckligt, mina damer, att jag kan beskydda er i denna högst farliga belägenhet! I skolen åtminstone i afton vara säkra för förolämpningar af den förnäma pöbeln.
Men Konrad trädde honom i vägen och ropade: »För f-n, har ni förstått mig? Släpp mina systrar.»
»Hr baron,» svarade Tönder, »jag är i afton er mors gäst; derföre har jag icke ett ögonblick kunnat taga era ohöfligheter åt mig. Mellan män gifves det dessutom ett mera passande sätt att afgöra en tvist än sådana uppträden i damers närvaro. Vi träffas sedermera, hr baron; ni skall då göra mig räkenskap för era ord. Får jag be er vara god och gå ur vägen.»
»Göra räkenskap för er,» återtog Konrad med ett hånlöje. »Oförskämda gynnare, sådana som ni och era gelikar, tuktas blott på ett sätt.» Här gjorde han en hotande gest med sin ridpiska. Mathilda och jag skreko till af ångest. Men nu kände Tönders vrede ingen gräns mer. Han ryckte ridpiskan från Konrad, sönderbröt den och slungade bitarne långt in bland buskarne. »Ett steg, en enda förolämpande rörelse till, och jag svarar icke för hvad som händer.... Har ni förstått mig? Gif rum, om ni har era lemmar kära!»
O, jag tycker mig ännu se dessa två män stå midt emot hvarandra! Konrad hade just kommit ifrån jagten. Hans spensliga figur var klädd i en grön, med snören utsirad jagtrock, höga kragstöflar och benkläder af gult hjortskinn. Hans bleka, markerade drag —
