Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/28

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

26

han liknade mycket grandonkels porträtt derute i salen, som du, lilla Johanna, alltid var så rädd för — voro vanställda af ett obeskrifligt uttryck af hån och raseri. Midt framfor honom stod Tönder i sin svarta drägt; hans kraftiga, fylliga, men likväl smidiga gestalt såg större ut i den hotande ställningen. Jag har en silhouet af honom; du skall beundra denna herrliga profil; men den underbara själ som lyste i dessa drag, ack! den lefver blott här i min innersta tanke I detta ögonblick kände jag ej igen honom. Hans mörkblå ögon, hvilka kort förut strålat af ömhet och munterhet, blixtrade så förfärligt! Med den ena handen försökte han hålla oss tillbaka, den andra tryckte han krampaktigt knuten mot sitt bröst. Jag uppfångade ej mera hvad de två munnen otydligt och nästan hviskande sade hvarandra, jag förstod blott att de hatade hvarandra, att de törstade efter hvarandras blod. Blek som ett lik tryckte sig Mathilda intill Tönders arm; han hörde ej mera. Blott då hon med hjeltskärande röst ropade: »Farväl Tönder!» och skyndade derifrån, då kom han till besinning, grep sin hopkramade hatt som rullat bort i gräset, tryckte den ned i pannan och ilade efter henne.

Dessa obehagliga förhållanden måste afbrytas. Vi skrefvo alla utan Konrads vetskap till min far. Min mor och Mathilda uppbjödo all sin vältalighets makt för att förmå honom att gifva sitt samtycke. Tönder hoppades mycket af det välvilliga bemötande han tillförene rönt af grefven. Under det vi sålunda väntade, förflöt en tid i yttre frid och ro. En förändring syntes hafva inträdt i Konrads sinnelag; han var åtminstone i yttre måtto höflig mot Tönder. I anledning af den