— Nej, nej för all del, inte den.
— Jo, nu vet jag hvilken ni menar. Historien om klockarn som stal prestens fläsk. . . .
— O Lisbeth, har du hjerta att på detta ställe och i sådan belysning tala till mig om klockare, som stjäla fläsk! Minns du då inte sagan om kungadottern, som sökte efter sin älskare?
— Jo, gudbevars, den minns jag visst. . . Önskar ni höra den der han är en björn, eller den der han är en varg?
— Hm, det vet jag icke . . . En björn kanske . . . Icke sannt, Asbjörnson? Jag tror att de sagor der älskarne äro björnar äro de mest nationella.
Under det Lisbeth-Maria tar fram sin stickstrumpa och sätter sig på en stor trädstubbe, för att samla sina tankar, gå vi några steg framåt. Jag ville gerna göra er litet bekant med denna varelse, som på min vink låtit så beredvilligt förmå sig att berätta sagan. Jag ser att ni inte rätt vet hvem ni skall taga henne för. Hennes yttre har långt ifrån någonting märkvärdigt. Det gör mig ondt, om ni hade väntat er en af dessa skrynkliga, inspirerade hexor, som blifvit stående typer. Icke derför att dessa, ehuru de förlorat sin kredit i romaner, likväl taga sig friheten att existera i verkligheten; vår sagoberätterska är emellertid ingen sådan. Hon är, dessvärre, icke lastgammal, spår hvarken i kort eller kaffe, hon kan icke en gång trolla. Hvad som kan vara märkvärdigt hos henne, skall jag berätta er en annan gång, om ni har lust. Vi vallfärda gerna en gång om året upp till hennes stuga, som ni kan se högt uppe på skogsåsen der borta i fjerran. Men hvad ni genast skall upptäcka hos henne är någonting bildadt
