Kungsgårds trädgård var anlagd i den tidens stela manér, af den fordne egaren, en dansk invandrad adelsman. Men intrycket af denna stelhet mildrades redan mycket genom det något vårdslösade tillstånd, hvari trädgården på den sista tiden befann sig, isynnerhet sedan majoren, en son af den gamle grefven, aflidit. Trädgården slutade med en vidlyftig park, som var anlagd i sednare tid. Denna park var af en ganska egendomlig skönhet och i följd af beskaffenheten hos terrängen, som här i flera förgreningar sluttade ned mot sjön, rik på behagliga utsigter. Här hade naturen alldeles vuxit konsten öfver hufvudet och lydde endast sin egen lag. Blott de tornhöga poppelraderna visade ännu, likasom gamle män från den tiden, spår af sin sirligt tillputsade ungdom. Syren- och acaciebuskarna hade ingått mesallianser med pilträden, hvilkas långa, taggiga skott syntes oförskämdt brösta sig emellan de nobla, doftande blomkronorna. Midt på en grön plan stod ett sällsynt träd, med smidiga, fina grenar (förmodligen en metrosiderus). Det var en sägen om att det en gång hade blomstrat och burit röda, hängande blommor; nu var det sällsynta trädet nästan utdödt, förmodligen af sorg öfver de dåliga tiderna och slägtens förfall. Öfverallt stötte man på halfförfallna anläggningar och lundar, som blifvit labyrinter; men det lönade mödan att anförtro sig åt dessa igengrodda gångstigar, hvilka ledde till öfverraskande utsigter öfver sjön, som här delade sig i flera grenar. På spetsen af en högländt udde låg »Kronborg» en stor, fyrkantig anläggning med vallar, öfverskuggade af hundraåriga gran- och bokträd. Den hade fordom begagnats af familjen till matsal vid festliga tillfällen; der stod ännu det massiva stenbordet med årtalet 1751,
