Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

6

invandringsåret och många andra minnesvärda namn inristade. Från detta ställe hade man en öfverblick öfver parken, och härifrån beherrskade man utsigten öfver sjön och de aflägsna bergen. Kungsgårds trädgård var förtrollande i sitt förvildade tillstånd. Fattig och förfallen kunde den aldrig blifva, derför drogs försorg af naturen, som är så rik och yppig i denna trakt. Man fördjupade sig i denna trädgård med samma mystiska intresse hvarmed man arbetar sig igenom ett föråldradt, halfläsligt manuskript.

Men detta var ännu blott förgården till mitt kungsgårdska eden; det egentliga aldraheligaste var för mig tants rum. Fröken Juliana von S. var den enda qvarlefvande af den gamle grefve S—s barn. Det hade, utan att jag vet huru, uppstått ett eget vänskapligt förhållande emellan oss. Hon hade upplefvat och läst mycket, och det intresserade henne att berätta derom, hvilket hon gjorde med lätthet och liflighet. Med henne lefde jag mera i en försvunnen och idéel verld än i den verkliga. Hennes personlighet och hela omgifning var egnad att stärka intrycket häraf.

Tants kammare låg i högra hörnet af den gamla, långa byggnaden, innanför stora salen. Först måste man gå förbi de två stora venetianska speglarna, hvilka hängde lutande under det låga taket, så att jag om aftnarna alltid blef rädd för min egen förbiilande skepnad. Tants rum var vackert. Hon höll sig troget vid det gamla och försmådde att utbyta de ärevördiga praktmöblerna mot våra moderna möblers fattiga prosa. I alkoven stod den storartade, gröna damastsängen, vid väggarna förgyllda länstolar, äfven med grönt öfverdrag; på den ena marmorkonsolen stod en toilettspegel, på den andra