Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

86

ödeläggelsen, och tycktes nästan skämmas i de omgifningar hvari de befunno sig.

— Er far, började han med ansträngning, har jag känt i mina yngre dagar. Han hade då tillfälle att göra mig några tjenster. Det är mig kärt att ödet tillåter mig att visa min tacksamhet mot hans dotter. Gif mig er adress; ni skall sednast om söndag få höra af mig... Fatta mod, min bästa fru! tillade han och reste sig; något skall jag med Guds hjelp kunna uträtta för er. Haf förtroende för en man, som var er... er fars vän.

— Ack, är det möjligt! Så mycken godhet. Gud löne och välsigne er derför! Hon fattade hans hand som om hon velat kyssa den; han for förskräckt tillbaka.

— Det är bra, det är bra... Alltså senast om söndag... Den der dörren, var så god... Adjö, adjö... Akta er i trappan. Och han stod ännu i fönstret och följde henne med ögonen, tilldess hon försvann vid hörnet.

Samma dag på aftonen vandrade hr M. tankfull upp och ned i rummet. En ovanlig rörelse stod målad i hans markerade drag. Hvilket möte! sade han för sig sjelf. För första gången efter så många års förlopp erinras jag om en tilldragelse, som nästan försvunnit ur mitt minne. Och på hvilket sätt...! Hon kände mig icke; nej, Gud ske lof! I den aflägsna vrå, der hon framsläpat sin eländiga tillvaro, har hon alldeles förlorat spåret efter mig. Hon visste icke, att den hon anropade om en almosa var den förskjutne, och hon skall aldrig ana det. Jag vill för henne vara en mild försyn, utan att hon skall behöfva rodna deröfver...