Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

88

borstande handen på sina skodon och sina svarta kläder. Slutligen var jag färdig, och jag måste sjelf medgifva att jag var oklanderlig. Med denna dubbelt behagliga känsla kastade jag mig i släden; nu kunde jag åter ostörd öfverlemna mig åt mina drömmar. Den gamle Svendsen har den lustiga vanan att han, när han kan, fördjupar sig i hufvudräkningar, oaktadt ingen kan begripa hvad det är han alltid har att räkna ut. Derför passa vi två ypperligt för hvarandra, ty ingen af oss stör den andre. Under bjellerklangen, hvilken taktmessigt ackompagnerade mina tankar, gick det raskt undan i aftonskymningen. Det var en af dessa vinterdagar, då himlen ligger så lågt öfver jorden, som om den med innerlighet ville taga henne i famn. Luften var lugn och mild; hvarje ljud hördes matt och dämpadt; träden tycktes slumra orörliga under det tjocka, mjuka snötäcket; en vinterlig siesta hvilade öfver jorden. Jag återkallade i mitt minne hvad jag upplefvat sedan Fredrikas hemkomst från staden förliden vinter, der hon varit för att lära sig musik och skräddaresöm; huru jag kämpat med förtrollningen och länge trott mig saker, tilldess jag märkte att hon natt och dag despotiskt beherrskade mina tankar.

Min tysta monolog lydde ungefär sålunda:

Huru sällsamt att den bekännelse jag ofta var i begrepp att göra henne hvarje gång blef afbruten! Än kom en af hennes små bröder in och bad om förklaring på ett ställe i sin lexa, än kom mamsell Borre, den olycksaliga mamsell Borre. Man skulle tro att hon känner i luften när det är någonting hon kan ställa i olag. Alltid föll någon parodierande plump i den lyckliga stämningen. Ibland var det äfven Fredrikas egen