Sida:Berättelser af författerinnan till Amtmannens döttrar.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
89

ysterhet som var skuld dertill. En gång före jul voro vi allena i hvardagsrummet, alla de andra voro bortresta. Det brann i kakelugnen; i det flammande skenet från lågan framträdde hennes gestalt blott till hälften, likasom i hautrelief, under det hon satt på soffan. Skymningen och ensamheten gåfvo samtalet ovilkorligen en farlig prägel; Fredrika var allvarlig, nästan förtrolig. Jag reste mig från min plats för att gå fram till henne; då bröt hon ut i ett högljudt skratt och bad mig gå öfver golfvet än en gång, emedan, min skugga på väggen var så »kostlig». Ögonblicket var förspildt. Dessa hastiga öfvergångar från allvar till lustighet äro egendomliga hos henne; man kan aldrig vara riktigt säker på någon sinnesstämning hos henne, och hon vänder den andras helt och hållet efter sin egen. Det är ej brist på hjerta, det är kapris, ungdomligt öfvermod. När hon blir äldre och lifvets allvar brutit detta öfvermod, blir hon kanske älskvärdare, men kan ej förtrolla mig mera än nu, då hon så ofta sårar mig. Det felas henne ej själ, men väl själsbildning, det vill säga den bildning som lifvet ger.

Men den fatala mamsell Borre! Då jag färdas genom denna skog erinras jag om ett af hennes spratt. Denna skog har alltid haft något särskilt lockande för mig. Då jag förliden höst åkte härigenom med Fredrika, frågade jag henne om hon ej tyckte att resan genom en sådan skog på ett eget sätt väckte och sysselsatte fantasien. Hon svarade att det hade hon ej märkt. Jag menar, fortfor jag, att de oregelbundna trädgrupperna, som uthuggningar, tiden eller stormarne här och der bildat i den täta skogen, understundom sällsamt lifvas och individualiseras, och att de emellanåt antaga de