att hans föreställning om Agardhs »klandervärda lättsinne» nu blivit förbytt till en förundran över hans »stora boksynthet». »Beklagligen, tillägger han, hindra dock ej de anförda auktoriteterna, att ju de klandrade satserna äro oriktiga, men din skuld till deras mindre riktiga beskaffenhet försvinner.»
Efter ytterligare några skärmytslingar, som dock å ömse sidor präglades av en allt försonligare stämning, avblåstes striden utan att, såvidt man kan finna, på någotdera hållet kvarlämna någon som helst känsla av bitterhet.
Det är denna märkliga polemik i brevform — ty längre kom den aldrig —, som framför allt tilldrar sig uppmärksamheten, när man genomgår föreliggande brevväxling. Den är nämligen ett uttryck icke blott för konflikten mellan två framstående forskares olika kynne utan än mer för motsättningen mellan två rivaliserande forskningsriktningar, en motsättning, som visserligen alltid funnits till men som kanske aldrig framstått så skarpt som just under ifrågavarande tidsskede.
Breven vidröra emellertid även åtskilliga andra frågor av allmännare intresse. Så erhåller man en del upplysningar om de båda korrespondenternas deltagande i den stora undervisningskommissionen, där de visserligen för det mesta befunno sig i minoriteten; och Agardh återkommer även längre fram, sedan han blivit stiftschef och eforus, till sina under kommittéarbetet utvecklade åsikter om nödvändigheten att åt matematik och naturvetenskap bereda ett större utrymme i den allmänna undervisningen. Mycket omhuldade punkter på hans pedagogiska program voro därjämte ämnesläsning och fri flyttning i stället för klassläsning.
Under den tid, då brevväxlingen mellan Agardh och Berzelius pågick som livligast, inföllo med få års mellanrum tvenne vakanser i befattningen som intendent vid naturhistoriska riksmuseet: första gången genom Dalman’s frånfälle, andra gången genom Sven Nilsson’s återflyttning till Lund. Båda gångerna rekryterades platsen från det sydsvenska
