dem åt, har jag måst taga min tilflygt til följande: jag skiljer cerium från ytterjord, så at jag får ren ytterjord. Dennas mättningscapacitet bestämmes. Den med cerium förenade ytterjordens mättningscapacitet bestämmes och, äfvensom ceroxidulens, och af dessa tre data finner man det fjerde, som är huru mycket som är ytterjord eller cerium i blanningen, men jag kan vara mycket bet på försöket, om båda hafva lika eller nära lika mättningscapacitet. Sättet at i ytterjorden framkalla cerium är följande: lös ytterjord i salpetersyra, afdunsta och bränn det skarpaste möjligt är. Lös åter i salpetersyra, som ej bör vara utspädd, och inlägg i den sura solution tartarus vitriolatus136 i krystaller i så stor mängd, at liquidum ej kan uplösa alt; upvärm til +50° à 60° och omrör då och då. Dervid bildas et citrongult kristallmjöl, som är svafvels[yradt] kali-cerium i maximum af oxidation. Det löses åter i vatten, men är ej lösligt, eller svårlöst, i en mättad lut af tartarus vitriolatus. Hölle det ej ytterjord, så skulle man på detta sätt kunna skilja dem; men denna ger också et svårlöst trippelsalt, som dock är färglöst. För öfrigt gå cerium och ytterjorden med så broderligt lika steg, at om cerium ej hade en högre oxidationsgrad än oxidulen, så skulle det sannolikt i det längsta fått passera för ytterjord.
Ännu en sak med dessa. Då jag afdunstar svafvelsyrad (cerfri) ytterjord, så anskuter saltet, men lemnar en ej kristalliserande, gummilik, seg massa, som smakar sött och hvars jord ej löses i caustikt kali. Jag går nu på jagt efter hvad detta kan vara.
I yttrotantalen finnes endast spår af cerium; jag har några anledningar at tro at den jord den innehåller ger det gummilika saltet med svafvelsyra. Dock detta är bara gissning.
Topazerna hafva capitulerat. Jag har analyserat Broddbo, Sneckensteins137 och brasilianska topazer. Det geck bra på följande sätt. Topazpulvret brändes lindrigt en time med 7 gånger sin vigt kols[yradt] natron. Massan uplöstes i vatten, hvarvid kolsyradt natron och flusspatssyradt natron
