180
förstöres, uplöses i vatten och distilleras med svafvelsyra. Olyckligtvis duga härtil ej andra träd än hårda. Tall och gran ge så godt som intet. Björk ger föga, och det är endast de hårdaste, såsom ek och bok, hvilka kunna med fördel användas. Jag skal emedlertid taga all möjlig kännedom om dessa anstalter för at se, hvad som hos oss kan göras i denna väg.
Jag trifves ganska väl med chemisterna. De äro i allmänhet et ganska älskvärdt folk, älska sin vettenskap och äro af et angenämt umgänge. Gay-Lussac och Dulong äro utan tvifvel de bästa hufvena, derefter Chevreul, så Thenard och sedan de öfriga, som ännu ej kunnat visa sig nog för at blifva bedömda. Jag har stundom talat med dem om chlorin. Gay-Lussac och Dulong hänga dervid ofantligt, alla andra stå så på gränsen af öfvergång, at de ofta säga mig at de sjelfve långt för detta insett den äldre meningens företräde, men at om de nu i sina skrifter eller föreläsningar skulle tala om acide muriatique och gaz oxymuriatique, så skulle de göra sig löjliga. De betrakta det som et mode, som torde få en öfvergång. Dulong går så långt, at han anser oxalsyran för en syra med väte til basis (en hydracide, lik svafvelb[undet] väte) och tänker skrifva derom. Då jag sökte hejda honom litet, böd han mig til middagen om måndag för at der discutera saken utförligt med Gay-Lussac. Få se hur jag slår mig ut mot två de största chimister af vårt tidehvarf och språket til.
Jag har hittils mest sysselsatt mig med mineralogerna och förnämligast med Haüy, som visar mig en alldeles ofantlig artighet. Han är nu i sit 76 år och af en ganska klen constitution, til sit utseende ytterst decrepitus, lutande såsom et C och med et stort bråck, men han är rask, då fråga blir om mineralogien. Vi hafva genomgått hans samling ganska minutiöst, och jag har haft tilfälle at med blåsröret i hand göra åtskilliga omflyttningar i hans lådor, hvarmed han varit serdeles nöjd. Han påstår sig mycket böjd at antaga det kemiska systemet, och jag måste alt som oftast lemna honom
