jernoxiden, ty den är hvarken vanlig pyrites eller magnetkis; svårigheten lärer väl vara at få den rätt fri från all inblanning af närliggande grader. Den kopparhalt Hr Assessoren funnit deri, kan väl förorsaka et felagtigt numerärt resultat i analysen, men kan väl icke bidraga til denna förenings kemiska caracterer på något anmerkningsvärdt sätt. Det ser ut, som kunde icke svafvelbundet jern i maximum bildas genom decompositionen af magnetkis i vitriol-luten, utan at då den nyss omtalade mellangraden hunnit bildas, kan denne, om han är tilräckligt fin, sönderdelas ytterligare, hvarvid svafvel blir fritt. Det är curieust nog at vitriol-luten bildar denna mellangrad (då deremot syrorna ej göra det), hälst som vätgas utvecklas ehuru i ringare qvantitet, än då syror nyttjas. Huru mycket ligger icke fördolt i botten öfveralt, der vi tro oss känna mer än ytan?
Det vore väl intressant nog at veta, hurudan product man får, då ren, artificiell svafvelkis sammansmältes med jern, så at man får den största jernhalt med minsta svafvel. Om Herr Assessoren vid något tilfälle kommer at arbeta i äsian, så var god och gör et dylikt försök; ty jag har inga sådana anstalter, och skulle jag besvära Hjelm eller Broling dermed, så kommer det säkert at gå långt ut.
I de sist ankomne engelske journaler anföres beskrifning på experimenter gorda med en stor galvanisk apparat af 18 par zink och koppar plåtar af 3 alnars längd och något öfver en aln i bredd, ställde i en trogapparat och fugtade der med alunsolution och utspädd salpetersyra. Verkan deraf var ganska häftig: platina smälte som ingen ting, cerium reducerades och förflög, iridium smälte til en regulus, som under hammaren brast och visade at denne metall är skör. De funno vidare at et längre stycke af en tjock platinatråd kunde upglodgas än af en korrtare.90 Detta batteri är tilhörigt en Mr Children, som jag likväl icke såg bland chemisterna i London.
Davy har analiserat den exploderande föreningen, som slog ut ögat på honom förleden höst. Han fann den bestå af
