Vi styrde nu SW och hunno, innan vi gingo till sängs, till grannskapet af Lowestofts fyrbåk. Vinden stillnade, det blef lugnt, och vi vaknade åter i samma grannskap. På torsdagsförmiddagen fingo vi åter vind, men så nära full motvind som möjligt. Skeppet loverade längs åt kusten och kunde gå landet så nära, att vi ganska tydligt urskilde föremålen i land, såsom människor, hästar o. d. Hafvet var uppfylldt af skepp af alla former och storlekar, hvilka med ganska få undantag styrde samma kosa som vi. Paketbåten seglade om dem alla, och på sex till åtta timmar hände det flera gånger i öppna sjön, att vi fått ett skepp i sikte, upphunnit det och åter förlorat det. Vi passerade flera städer, såsom Aldeborough, Orford o. fl. Vid den senare går en smal vik snedt in i landet, så att den för en svensk mils längd skiljes från hafvet endast genom en smal landtunga, kallad Orford ness. Denna omständighet gaf oss ett slags spektakel. Vi sågo båtar och små skepp segla upp på land och fortfara att segla i landet lika friskt som på sjön. Vi gjorde på däck en ganska angenäm middagsmåltid, under det vi på landsidan passerade Orford och hade dess tätt bebodda grannskap under ögonen samt på sjösidan omgåfvos af hundradetals seglande skepp. Känslan af vår verkligen rätt angenäma belägenhet uppfriskades af gref Löwenhjelms sauternervin och underhölls ännu ytterligare af det säkra föreseendet af snar ankomst till Harwich. Så långt vi följde kusten af England, onsdagsaftonen och hela torsdagen, fanns den befästad med ett slags breda, men ej mycket höga, runda torn, som ofta på mindre afstånd än en half svensk fjärdedels mil följde på hvarandra. Man sade oss, att dessa torn kallades martelli towers. Jag vet ej, om jag skrifver det rätt, och vi kunde ej erfara orsaken till namnet.63 Man sade oss, att några af dessa torn i bombfria hvalf kunna rymma ända till 2,000 man, och de syntes vara ämnade att på taket bestyckas. Kl. omkring 7 ankommo vi till inloppet af Harwich, som försvaras af en liten fästning, kallad
