plattad framtill, och ju plattare ju bättre. Emellertid skall det till sidan vikna hafva ett rum, hvars form är bred upptill och går nedtill ihop i en spets. Emellan dessa breda, platta, spetsiga påsar skall klädningen sitta såsom limmad på kroppen. Se här», fortfor hon, »den bästa façon.» Jag skall försöka rita af henne.
Damerna skola kanske finna denna turnyr mindre anständig, men anständigheten är öfverallt relativ, från det att gå naken som Sandwichsöarnas damer till det att till och med skyla munnen och hakan såsom turkinnorna. Här är denna klädebonad numera högsta anständighet, och det är först nyss man begynt anse såsom mindre god ton att på spetsen af dekorationspåsen (jag menar puffen, eller hvad det i Sverige heter) sy en liten tofs eller också blott en knapp; dock har jag sett det på flera. — Men vår dam fortfor: »Då en dam ses från sidan eller i profil, måste dessa påsar ej vara mycket utstående utan formera endast ett litet veck mot linningen eller skärpet, hvarvid någon hängning af den öfre delen ej är utan sin lilla merit. De som blifvit straffade med mycket fett, göra allt hvad hos dem står för att till magen nedskjuta allt öfverflödigt skinn, så att endast lagom återstår. Detta är en svårare sak, än ni föreställer eder. Man ställer tvenne stolar mot en vägg, den ena stolen omvänd på den andra. Damen, som skall klädas, tar lifstycket på sig, ställer ryggen mot den öfre stolen och lyfter upp lintyget, hvarefter tvenne pigor fatta hvar sin ända af en hopviken handduk, lägga denna öfver maggropen, stiga bakom damen på sidan om stolarna och draga af all makt bakåt och nedåt. Sa snart damen tycker det vara nog, snörar hon till lifstycket, och då detta skett, släppes handduken, och klädseln fullbordas. I motsatt fall begagnar hon det bekanta viset att draga skinnet nedifrån upp. Personer, som äro mycket feta, måste låta göra särskilda koner af fiskben på lifstycket, men kunna aldrig göra anspråk att vara af high fashion, (Jag är förlägen, huru
