af frivillig rörelse. Man besinne blott, att denne var en man, som i andra länders dårhus hade varit bindgalen.
Det var rätt tillfredsställande att se, med hvad för en lydig och ödmjuk förtrolighet många af dårarne vände sig till styresmannen, då vi inkommo, och de flesta togo af sig hatten, en höflighet som engelsmän sällan göra åt andra än kungen. Den godhet, hvarmed han upptog deras ofta löjliga och galna insinuationer och hvarmed han gaf dem sina order, väckte hos mig för denne man en ganska stor vördnad. Jag har sett dårhuset i Vadstena och Danviken innan den sista omskapningen, och jag ryser, då jag tänker på skillnaden i behandlingssätt. Man sade oss, att i allmänhet 30 af 100 dårar, som inkomma, utgå botade. De obotliga, som äro förmögna, utfärdas åter till sina anhöriga, och de fattiga endast blifva kvar. I de obotligas rum voro flera personer, som i 8 till 12 år legat bundna under förra behandlingen och som nu gingo lösa. Sådana af dem, som slita sönder sina sängkläder, få ligga i en halmsoffa, där halmen bytes om hvar dag.
I de brottsliga dårarnes flygel såg det mera fängelselikt ut. Fyra till sex voro där särskildt instängda i små, för öfrigt lika beskaffade wards men inlästa inom starka järngaller, dock så att dårarna i den ena ward kunde se och tala vid dem i den motsvarande. Flere af dem hade begått mord. Bland märkvärdiga personer af dessa var Hatfield, som för fyrtio år sedan på operan sköt på Georg III; kulan gick tätt öfver konungens hufvud och fastnade djupt i träet, hvarmed logen var beklädd. Som han syntes hafva tydliga tecken till galenskap, fördes han till dårhuset, där han sedan suttit. Han har varit militär och blifvit ovanligt illa blesserad i hufvudet och på extremiteterna, och hans blessyr i hufvudet lärer hafva vållat sinnesförvirringen. Hans rum var snyggt, mannen var väl klädd och sysselsatte sig med att göra halmarbeten. Nu flätade han korgar af halm, som utgöra ett slags moderna ridikyler i England. Gref Löwenhjelm köpte en af dessa, som var
