Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
8
DAGBOK UNDER SOMMAREN 1812.

måladt. Emellertid begynner nu silket att urblekas, och färgerna äro på långt när icke så lifliga, som de fordom voro. Miss Linwood, som på dessa arbeten uppoffrat sin hela lifstid, har således den ledsamheten att se deras förstöring af tiden, under det hon likväl äger den förnöjelsen att genom denna exhibition hafva samlat en ganska betydlig förmögenhet. I ett särskildt rum hade man tillställt några schöne rariteten, bestående af grottor, där ett matt ljus inföll genom färgade glasrutor och i hvilkas fond stycken föreställande mer eller mindre rysliga ämnen voro insatta. Jag tyckte ej om dessa. Entréen till exhibition syntes mig nog dyr. Den betaltes med två shillings.8

Vi togo vår middag på ett värdshus. På dessa ställen äro rummen afdelta i små lafvar eller bås, som emellan sig formera en bred gång. I hvar och en af dessa lafvar står ett litet bord, lagom för tvenne personer. Den som kommer utan sällskap, tager ett sådant bord och kan vara säker, att ingen sätter sig där. Kommer någon gång waitern och frågar, om en annan gentleman skulle få sätta sig vid samma bord, så svaras nästan alltid: »I'm rather alone», och den sistkomne får söka sig ett annat ställe. Man serverade oss på silfver, ganska elegant, och vår middag kostade för två rätter mat och några glas tallstruntdricka (spruce beer) 7 shillings hvardera (= 3 rdr 24 sk. rgds),9 och detta ansågs för en ganska fattig middag. Många af gästerna låta afduka sina bord, begära papper, penna och bläck och sätta sig att expediera sin post, hvilket i synnerhet är bekvämt för dem, som ha långt hem. Jag har sett en och annan lägga sig på bänken och sofva sin middag. Uppassarne på dessa ställen kallas waiters; de äro ganska eleganta herrar och tjäna sin husbonde utan lön, men hvar och en, som äter på dessa värdshus, måste gifva waitern drickspengar, och man får sura miner, om man bjuder till att gifva mindre än en shilling. Den delen af London, som tror sig vara comme il faut, äter icke sin middag förr än kl. 12 6 och le suprême bon