begagnande af täta hviloställen ganska långsamt efter. Det är otroligt, hvad den runda, regelbundna formen bedrager ögat och hvad höjden ser obetydlig ut; dessa koner äro öfverallt beväxta med gräs och presentera efter utseende en så angenäm uppväg, att de riktigt locka en till sig, men om man då på dem ser något föremål af bekant storlek, då först märker man det ofantliga afståndet. Boskapen, som betar på sidan af en sådan höjd, som man efter ögonmått tror sig kunna löpa öfver på 20 minuter, ser ut som små prickar, som man icke väl urskiljer, att det är boskap, om man icke visste, att det så vore. Då jag under uppstigandet på Puy de l'Angle — så hette denna bergshöjd — såg upp åt ett ställe, som efter ögonmått ej borde vara mera än 30 alnar ifrån mig, såg jag Arfvedson och Guillemain såsom små barn sträfva emellan tufvorna uppföre. Efter betydligt mer än en timmes sträfvande hann jag ändtligen toppen, men solen hade just då gått ned, jag var mycket varm, och en kall nordanvind strök öfver bergtoppen. Anblicken af det omkringliggande landet var förträfflig. Dess gröna farg, som man fann så fullt grön, då man skådade nerifrån upp eller längsefter fälten, var nu mindre grön, och man tyckte sig se en öken af rödbränd jord, från hvilken en mängd gröna, kägelformiga kullar höjde sig. Dalarna syntes ej mer; deras hus och deras bördiga fält voro dolda af de lägre och plattare bergen, hvilkas öfre ytor gingo ihop till en gemensam yta i åskådarens öga. Jag kunde blott ett par minuter uthålla på toppen, och vi återvände ned. Nedgången var obeskrifligt lättare, men dess längd blef ändå tröttande, emedan vi för att ej gå den gemena uppvägen tillbaka måste gå på andra sidan ned, och där var höjden nästan dubbel. På tufvorna rundtomkring växte anemone vernalis, en af södra Sveriges majblommor. — Det var nära mörkt, då vi hunno till bergsfoten, det vill säga till första platån, hvarifrån vi hade ännu en lång nedväg. Jag måste nu taga vår ledsven under armen för att kunna fortsätta tåget, och
