kände jag en kväfvande tryckning öfver bröstet, hvilken jag genast fann härröra af den starka inblandningen af kolsyregas i den luft jag andades; jag steg genast upp och fann mig däraf lindrad, ehuru det ännu mycket fortfor, emedan dörren till badrummet var tillstängd och luftombytet utifrån således för knappt. Det gick likväl öfver, sedan jag varit en stund ute i fria luften. Denna dagens kroppsbemödanden voro de starkaste jag minnes mig hafva utstått. Vi sofvo också rätt godt ända till mot klockan 8 följande dag.
Den 23 juni. Vi gjorde kring klockan 9 en visit hos badets brunnsläkare, dr Bertrand, som jag förut kände genom några kemiska afhandlingar. Han tog ganska vänligt emot oss och erböd sig att om en timme föra oss omkring för att visa oss brunnsinrättningen. Vi gjorde emellertid en liten promenad till kaskaden, där vi undersökte bergets blottade lägsta hvarf. Det var en sönderfallen pimpsten, som i första påseende såg ut som en ojämn, lerblandad sand; bädden hade på sina ställen fått rämnor, i hvilka den sedermera därofvanpå utflutna lavan nedsjunkit och fyllt dem, så att de nu stodo alldeles såsom gångarna i våra granitberg. Den däri nedflutna lavan var basaltisk äfvensom det ofvanliggande stratum, hvarefter slutligen kom lagret af den porfyrartade lavan, som utgör högsta hvarfvet.
Dr Bertrand förde oss först till det så kallade Cæsars bad. Det är en varm källa af kolsyrehaltigt vatten, hvari innehålles något järnoxidul, något kalkjord och mycket natron, förenadt på en gång med kolsyra och kiseljord. Bertrand påstod, att den tillika håller lerjord. Jag tog af den skorpa af ockra, som inkrusterar dess aflopp, för att vid lägligt tillfälle undersöka, om, som han påstod, lerjord finnes däri. Det är denna källa, som ger vattnet till det badhus, där vi badat. Källan är omgifven med en 2 alnar hög och lika bred tunna af trä, från hvars öfre tredjedel ett rör af 3 till 4 tums diameter nedförer vattnet till baden. Den är öfverbyggd med ett litet rundt, hvälfdt
