plantes, som är en allmän trädgård, ämnad hufvudsakligen åt promenad, men som midt uti innesluter en liten omstängd plantering af växter, ägnade åt undervisning i botaniken. Trädgården utgör en del af en stor backe och har således sina gångar till en del ganska stupande, öfverst är ett kafé, hvarifrån man har en skön utsikt öfver Saône-strommen och landet på dess andra sida. I den instängda delen af trädgården hade man funnit anledningar på en romersk cirkus, som man hoppades kunna fullt utgräfva, då trädgårdens botaniska del snart skulle flyttas till ett mera passande ställe. Efter slutad promenad i trädgården gjorde vi en visit hos apotekaren Biétrix för att taga afsked af honom. Han var mycket nyfiken att höra mitt omdöme om Tessiers lektion den föregående dagen; jag dolde för honom icke, att jag ogillade den lyonska kemisten, hvilket syntes särdeles förnöja hans apotekarjalusi.
Under det vi sedan åto middag, kom en person in, som frågade efter mig och som genast gaf sig i prat med oss, hvaraf vi förnummo, att han sysselsatte sig med kemi och att Biétrix redan hunnit berätta mitt omdöme om Tessier, hvilket också förnöjde honom rätt ansenligt, hvartill orsaken låg däri, såsom vi sedan erforo, att han själf varit sökande till denna plats med Tessier. Han hette Pelletier och var släkting till en skicklig kemist af samma namn i Paris, som jag ofta besökt, hvaraf han tog sig anledning att söka upp oss. Han erböd sig, att ifall vi intet bestämdt hade för oss på aftonen, så skulle han följa oss till färgaren Gonin, som har det största färgeriet i Lyon. Vi antogo hans anbud. Mannen var ytterst glad och munter, och vi hade rätt roligt i hans sällskap. Färgaren Gonin visade oss sin atelier och sina kypkittlar, utan att vi just däraf profiterade stort. Det syntes vara en klok man; han är i franska industrihistorien utmärkt därigenom, att han påfunnit konsten att fullkomligt färga turkiskt rödt, hvarigenom han och hans bror, som är färgare i Paris, blifvit ganska rika.153 Staten har bjudit dem
