Just som vi inträdde i Savoyen, inställde sig en tullbetjänt i konungens af Sardinien tjänst, klädd i grön frack, grå klädesmössa, trasiga skor och strumpor samt sabel med gehäng öfver axeln, som frågade, om vi hade något att tulla för. Han lät afspisa sig med ett sanningsfullt och kort nej. I Bonneville träffade vi en ung man af ett fördelaktigt utseende, som sade sig vara en guide från Chamouny, stadd på återtåg efter att hafva hit beledsagat några resande, hvilkas berömfulla intyg han uppviste; han erböd sig att äfven ledsaga oss, och vi antogo hans tillbud. Han hette Paccard.
Det enda rätt anmärkningsvärda, som vår resa framtedde, var åtskilliga vattenfall, som med mycken häftighet störtade sig uppifrån höjderna; somliga af dessa fall tackade det fortfarande regnet för sin tillvarelse, andra åter voro ständigt fortfarande, men hade nu blott ansenligt ökat sig. La cascade du mont Dore, som jag förut omtalat, så vacker och romantisk den än är, är ej att nämna mot dessa. Det som i synnerhet förtjänar att hågkommas, är ett beständigt vattenfall, kalladt la cascade d'Arpenaz, som efter en tysk författares uppgift skall vara 800 fot högt, men som här alldeles icke syntes vara af en sådan höjd. Vattnet delade sig i luften och nedkom i form af ett hvitt, tämmeligen långsamt fallande skum. Vi anlände i skymningen till Sallanches, en liten stad vid Arve-floden och vid foten af det snöbetäckta fjället Varens, från hvars snösamling Arpenaz-fallet kommer. Vi träffade här en tysk botanist, hr Kunth, som jag känt i Paris och som reste i lika ändamål med oss, men som legat kvar hela dagen i Sallanches för att afvakta bättre väder.
Den 23 juli. Vi togo i Sallanches en annan char-à-banc, men med tvenne hästar för vägens backighets skull, och begåfvo oss kl. 7 åstad åt Chamouny. Vädret var ej mer så elakt som förut, barometern hade stigit på natten, och himmelen tycktes ljusna emellanåt, men tyvärr, alla
