Som vi skulle börja vårt nedstigande, anlände tvenne engelsmän med en fru och ett ogift fruntimmer, hvilka med raska steg närmade sig bergets öfre del. Damerna fördes hvar och en af tvenne guider, som höllo emellan sig en stång på hvardera sidan, och damen gick midt i, emellan stängerna, hållande i en stång med hvardera handen; på detta sätt hade hon på en gång stöd och var skyddad för möjligheten att falla. Utan att hvila mer än en eller två minuter nedstego öborna genast ganska raskt utföre det på denna sidan brådstupande Montanvert, dock på en mindre tvär och något längre stig än vi, och hunno nästan lika fort som vi ismassan. Vi gingo under guidens anförande ut på isen, som alldeles icke är en jämn och slät massa utan en series af högre och lägre delar, som ofta hafva flera famnars olika höjd och som här och där äro åtskilda af sprickor, hvilka ej sällan hafva flera fots bredd och ett ofantligt djup. Här och där rinna bäckar på isen, som förlora sig i sprickorna, och man hör ibland vattnet från de intillstående bergen, som rasslar djupt under isen. Isen var nu mycket oren, särdeles invid land, och på alla sidor omgifven af ofantliga granitblock, hvilka den nedryckt med sig från höjderna. På ytan lågo öfverallt smulor af söndergånget berg; man finner däribland små kristaller af kvarts och af svafvelkis, hvaraf den ena af de engelska damerna, som syntes vara mineralog, hade samlat upp några, som voro rätt artiga. Vi vandrade några hundrade steg utåt isen, ömsom klättrande uppför isbackarna, ömsom hoppande öfver sprickorna, hvarefter vi återtogo en mindre tvärbrant men något längre väg uppåt till hyddan. Det engelska sällskapet kom snart efter och företog sig att frukostera. Vi gingo en annan väg tillbaka utföre Montanvert, mycket brantare men också kortare än den förra; den leder långsåt det nedstigande isafloppet från det så kallade Mer de glace; vi behöfde två goda timmar för att gå utför berget, hvars höjd öfver Chamouny-dalen gör 3,100 fot. Under nedstigandet
