vanligen hastigt försvann. Vi skulle på aftonen göra en promenad till en plats, där stadsboarne och studenterna vid vackert väder ofta spatsera, men den tvetydiga väderleken hade endast utlockat några få studenter, som jag i början tog för kosacker, och vi vände snart om. Gmelin envisades, att vi skulle bo i hans hus för att vara mera jämt tillsamman, och vi emottogo ändtligen hans vänliga anbud; vi gingo således från promenaden till värdshuset för att anstalta om våra sakers transport, men vi mötte dem i porten: fru Gmelin hade redan låtit afhämta dem. Aftonen tillbragtes med reminiscenser från Gmelins vistande i Sverige, hvaraf i synnerhet Falun lefde hos honom i ett lifligt minne; han till och med framför sin fru påstod, att han där passerat de angenämaste veckor af sin lefnad. Jag anmärkte, att han gick för långt, och han förstod mig och gaf sitt uttryck en rundning, som ingenting minskade i yttringen af den tacksamhet, han med mig delar för faluboarnes vänskap; men hvarföre lefva de icke alla? Hvarföre sakna vi just den, som allting fäste oss mest vid?186
Det som under vårt vistande i Tübingen väckte vår största uppmärksamhet, var studenterna, deras utseende och klädsel. De bära alla ett slags uniform, som likväl endast är en antagen dräkt, hvilken ej på det sättet hörer till studentkåren, som fordom den infama halfburgundiska dräkten hörde till studentkåren i Uppsala. Deras uniform består af en svart, ganska kort så kallad bonjourrock, kantad med ett bredt, svart snöre ett par finger från kanten. Långa, vida byxor af obestämd färg, men vanligen blå eller grå och med breda, röda lister öfver långsömmarna, stöflar oftast med sporrar. Håret långt, hängande kring axlarna i orediga, spikiga trasslor, uppkammadt och bakåt lagdt öfver pannan samt yfvigt och ulligt kring Öronen, som däraf skylas. Så utrustade gå de vanligast utan hatt, men aldrig utan tobakspipa. Det faller en främling högst besynnerligt att vid ankomsten till Tübingen
