mig till Klaproths laboratorium. Det var ett par ganska glada och väl inrättade rum och ganska visst det trefligaste laboratorium jag sett. Hans vågar och vikter voro ej utmärkta, och man kunde ganska väl inse orsaken, hvarföre han sällan eller aldrig vägde ringare än ½ gran.
Jag gjorde en visit hos Weiss, som begärde få förnya sitt försök att draga mig öfver till hans naturfilosofiska åsikter af mineralogien; men just som vi hade begynt, kom en annan, mig obekant person, satt kvar en timme, och jag måste då gå för att möta Helvig och Arfvedson på biblioteket, hvarifrån vi sedan skulle se postlinsbruket. Det kostade riktigt på Weiss att släppa mig, det såg jag. — Jag genomgick biblioteket med Helvig. Det är en stor och ganska bekväm byggnad, men som har en ytterst eländig vindstrappa till uppgång. Det är ännu ej så rikt som biblioteket i Dresden men mera nyttigt, emedan det tillhörer universitetet och af studenter och professorer flitigt begagnas. Man har gifvit detta bibliotek namn af »nattkommoden», emedan dess fasad är byggd i dylika krokiga linjer, som de hvilka utgjorde skönheten på dragkistor och nattkommoder i det smaklösa Ludvig den 14:s tidehvarf.226 På lika sätt har man kallat det snedt öfver liggande Vetenskapsakademiens hus: »Musis et mulis», emedan akademiernas samlingsrum utgör öfre våningen åt det kungliga stallet. — Härifrån begåfvo vi oss nu till porcelaine-bruket. Helvig introducerade mig hos statsrådet Rosenstiel, som förestår fabriken och är en ganska kunnig och i umgänget angenäm man. Han förde oss själf omkring. Vi började med att bese den nyss färdiga, åt duc de Wellington bestämda servisen af äkta porcelaine, som efter vanligt brukspris kostar konungen 60,000 thaler courant. Konsten har här uppbjudit alla hjälpemedel och åstadkommit ett ytterst fulländadt arbete, som i flera af detaljerna, särdeles målningen, öfverträffade hvad jag sett i Sèvres. Förgyllningen är dock på det senare stället bättre, hvilket härrörer däraf, att
