då en poet berättade, att han i sin ungdom bedragit en jude for att få penningar. Vi färdades hem på lika sätt, som vi kommo dit, med den skillnad att vi nu voro nio personer i en stor holsteinervagn efter en häst.
Den 13 september. Jag fick på morgonstunden besök af en medicinæ professor vid namn Osann,229 som komplimenterade så starkt, att jag just tyckte, att han förtjänte sitt namn. Kring kl. ½ 10 förde prof. Wolff mig och Arfvedson till gjuteriet ungefär 1⁄16 mil utom Berlin. Det är här man gjuter alla de sköna småsakerna af tackjärn. Man viste oss nu bland gjutna saker superba ljusstakar, byster, statyer, till och med urverk till tornur, allt af gjutet järn. Några kolossala statyer gjutna af tackjärn syntes hafva lyckats ganska väl. Man smälter tackjärnet dels i vanliga reverberugnar. dels i kupolugnar och dels i degel. Till kupolugnarna, som icke äro att stjälpa, rördes blästern af en ångmaskin, och det smälta tackjärnet tappades ut ur ugnen i barskopor, såsom det ungefär transporteras på våra gjuterier. För de smårsta sakerna, såsom snusdosor, medaljer och kråsnålar, sker gjutningen ur degel, i hvilken järnet smältes i vindugn. Degeln är af blyerts och syntes mig rymma ungefär ett stop. Den var annars af vanlig tresidig degelform. Man formade för oss en medalj efter ett prof pressadt i tenn. Jag begärde och fick af den därtill använda gjutsanden, som fås från stranden af Oderströmmen. Den är fin och något lerblandad eller, som gjutarne kalla honom, kram, så att den sammantryckt i handen bildar en klump med aftryck ej allenast af fingrarna utan ock af porerna i skinnet. Arbetarne kunde ej formås att emottaga drickspengar, hvilket förmodligen är förbudet, därföre att man vanligen måste betala 1 thaler för att se gjuteriet, men hvar ifrån vi nu fingo gora ett undantag för vetenskapens skull.
På eftermiddagen förde Ekström oss till Wolfarts magnetiska baquet. Lyckligtvis var charlatanen själf
