Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/397

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
381
ANMÄRKNINGAR.

vän och medarbetare Allen tillhörde äfven Pepys kväkarnes sekt.

87. Antagligen på grund af sin själsfrändskap med de tyska naturfilosoferna (jfr anm. 50) voro fosforisterna skäligen illa anskrifna hos Berzelius, och han försummar sällan något tillfälle att göra dem till skottafla för mer eller mindre sarkastiska anmärkningar (jfr s. 308). Samma förhållande har, närmast med afseende på Atterboms af Berzelius länge motarbetade inval i Svenska akademien, vidrörts af C. D. af Wjrsén i hans lefnadsteckning öfver Bernhard von Beskow (Levnadsteckningar, Stockholm 1901, s. 368).

88. Lord Cochrane hade 1814 blifvit anklagad för att hafva deltagit i utspridandet af falska politiska rykten i syfte att åstadkomma en börsspekulation. Ehuru anklagelsen icke kunde ledas i bevis, dömdes han till 1,000 punds böter och ett års fängelse, hvarjämte han förlorade sin rang i flottan och sin plats i parlamentet samt uteslöts ur Bath-orden. Till parlamentsledamot återvaldes han visserligen omedelbart af sina valmän i Westminster, som voro öfvertygade om hans oskuld. Full upprättelse erhöll han dock först efter William IV:s tronbestigning 1831, då han återinsattes i sin forna rang vid engelska flottan.

89. Syftar på den beskjutning af staden Algier, som en af lord Exmouth anförd engelsk eskader företog i slutet af augusti 1816 i ändamål att framtvinga upprättelse för våldshandlingar, begångna emot kristna.

90. Sannolikt bör årtalet vara 1814, då de allierade monarkerna efter första Parisfredens afslutande på inbjudning af prinsen-regenten gästade England från den 7 till den 24 juni.

91. Det här omtalade palatset är den numera s. k. Royal Pavilion, som år 1850 inköptes af staden Brighton och sedermera funnit användning som offentlig konsert- och solennitetslokal. Det skildras ännu i dag som »en vidsträckt och smaklös byggnad i orientalisk stil» (Baedeker).

92. Beckford var lordmayor i London 1762 och 1769 och gjorde sig därunder bemärkt genom sitt frimodiga och vältaliga uppträdande gentemot konungen.