otrolig höjd. Han hade den godheten att undersöka en bit af öfverste Aminoffs sten för att finna, om den var cystic oxide, hvilken han för kort sedan upptäckt, eller urinsyra20; och detta gick så till, att på en glasremsa af 1 tums bredd och 4 tums längd lade han en liten bit af stenen, stor som hufvudet af en drottningnål, därpå släppte han en droppe salpetersyra och upphettade det öfver lågan af en lampa till torrhet, hvarvid massan blef röd. Stenen var alltså urinsyra. Han skänkte mig ett stort stycke af en sten, innehållande cystic oxide, hvilken present var så mycket mer att värdera, som där ännu icke blifvit funna mer än trenne konkretioner af denna matière. Därefter visade han mig, huru man finner nickel i järn på ett lätt sätt. Han drog ett drag med en helt liten fil på ett nickelhaltigt nativt järn, ett enda tag; spånen, som afföllo, voro knappt perceptibla.
Dessa lade han nu på sin glasskifva, släppte 2 droppar salpetersyra på, upplöste järnet öfver lampan och torkade in det till en röd massa. Nu tilldröp han en stor droppe ammoniak, upphettade blandningen och lät droppen sedan sakta flyta ned på sidan af oxiden. Då tillsatte han en droppe blodlut, och om ett ögonblick var massan mjölkad af blåsyrad nickel. — Ett annat icke mindre märkvärdigt försök, som han viste mig, var att med ett enda galvaniskt par frambringa ignition. En skräddarfingerborg af koppar var hoptryckt till denna form cd. Midt uti satt med lack eller oledande kitt fästad en zinkskifva a. Zinken kommunicerade med kopparen genom en liten bit platinalöf, bragt till den yttersta möjliga tunnhet och fästadt å båda metallerna; b är en kommunikatör från zinkskifvan, som med lack är skild från den uppstående ff; e är det lilla platinalöfvet. Då denna lilla
