Sida:Berzelius Reseanteckningar 1903.djvu/402

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
386
ANMÄRKNINGAR

114. Under åren 1813—1816 besökte Berzelius upprepade gånger sin gamle vän J. G. Gahn i Falun, hos hvilken han särskildt 1814 uppehöll sig en längre tid, nära tre månader. Dessa falubesök, som hos honom synas hafva kvarlämnat de angenämaste minnen, omtalas flerstädes i hans bref och anteckningar.

115. Mineralogisk formel, som på det kemiska teckenspråket motsvarar BeO. SiO2 + 2Al2O3. SiO2. — Det på grund af euklasens sällsynthet svåråtkomliga materialet till denna analys hade Berzelius erhållit af portugisen Souza.

116. D. v. s. 2Zno. SiO2 + aq. Jfr föregående anmärkning.

117. Dimorfien var ett dittills okändt begrepp, och isynnerhet sedan Stromever påvisat närvaron af strontiumkarbonat i aragoniten (1813), tviflade man icke längre på riktigheten af Hauys sats, att olika kristallform betingar olika kemisk sammansättning. Vanligen tillskrifver man Mitscherlich upptäckten af de första ovedersägliga fallen af dimorfi (surt natriumfosfat 1821, svafvel 1823). I själfva verket var Berzelius på detta område hans föregångare.

118. Detta mineral kallas äfven plumbogummit och utgöres väsentligen af ett vattenhaltigt bly-aluminiumfosfat. Anmärknigsvärdt nog synes Berzelius hafva förbisett fosforsyrehalten. Det af honom analyserade materialet härstammade från Huelgoat i Bretagne och hade blifvit ställdt till hans förfogande af Gillet de Laumont. En del däraf, åtföljd af Berzelii egenhändigt skrifna originaletikett, finnes ännu kvar på Naturhistoriska riksmuseum i Stockholm.

119. Det här åsyftade mineralet är kalkuranit, äfven kallad uranglimmer eller — efter fyndorten Autun i Frankrike — autunit; det utgöres väsentligen af ett vattenhaltigt kalcium-uranylfosfat.

120. Biot och Arago hade 1806 bestämt vattnets sammansättning genom vägning af dess komponenter i gasform och funnit förhållandet väte : syre = 11.7:88.3. Till ett härmed ganska nära öfverensstämmande resultat (11.75 : 88.25) kom Berzelius själf 1811 genom att lösa ren zink i svafvelsyra och bestämma den genom vätgasens bortgång inträffade viktförlusten. Det af Berzelius och Dulong funna förhållandet