Samme man, som med devotion talar om den gamle konungen, har jag hört säga: »The prince regent is a blackguard», och verkligen har det händt, att denne (prinsen) för icke länge sedan fick så mycket stryk, att han icke kunde visa sig på lång tid för blånor och blodvite i ansiktet. Historien häraf är den, att prinsen älskar Bacchus och Venus och gemenligen aldrig den senare, förrän han mycket offrat på den förres altare. Vid en festivitet, tillställd af lord Yarmouth, fästade den muntrade prinsen nog mycket sin uppmärksamhet på den sköna lady Yarmouth, som syntes besvara prinsens ömhet. Yarmouth märkte det, och då han vid balen händelsevis saknade sin hustru och prinsen, gick han att göra en rekognoscering, som slog illa ut för de sympatiserande. Lorden begynte smörja på prinsen-regenten, som sträfvade att försvara sig med boxning, men fick så mycket stryk, att han måste retirera och blifva osynlig i flera dar. Man föregaf, att han vrickat sig i foten. Men tre dagar därefter köpte man öfverallt i London ett poem, som beskref hela händelsen. — En annan anekdot har helt nyligt inträffat med duke of York. Han hade en mätress, af hvilken han styrdes, och som han är Englands generalissimus, hände det, att mången blef oförtjänt befordrad på mätressens rekommendation. England såg icke detta länge, förrän mätress och hertig båda voro instämda för parlamentet, hertigen suspenderad från sin militära befattning och mätressen arresterad samt dess papper granskade. Alla kärleksbref från prinsen, bland hvilka en del voro ofantligt dumma, genomlästes i parlamentet, och som de gåfvo bevis för riktigheten af anklagelsen, så blef prinsen förbuden att mera se en mätress, som förledt honom till så många dumheter. Under allt detta tryckte man i alla tidningar rannsakningen af detta ämne, och en mängd af brefven gåfvos i extrakt. Bäst som detta påstod, blef en död, ofantligt stor hvalfisk drifven på land till engelska kusten. Den släpades upp till London och upptog nu publikens och
