Sida:Beskrifning öfver Upsala län.djvu/34

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
30

Vill man äfven för bedömande af folkets moralitet söka ledning i siffertal, gifver den s. k. brottmålsstatistiken åtskilligt vid handen, blott alltför litet säkert och pålitligt. Länet räknade år 1846 en anklagad för »brott eller förseelse» på 149 innevånare, en sakfälld på 183; landet särskildt en anklagad på 215, städerna en på 34; landet en sakfälld på 263, städerna en på 42. För brott sakfälld var i hela länet en på 216, å landet en på 426, i städerna en på 73. Förhållandet mellan man- och qvinkön var i sistnämda fall, å landet nästan som 5 till 1, i städerna som 6 till 1. I alla nämda fall var länet lyckligare lottadt, än riket öfverhufvud taget; och detta dock närmast efter en svår tid, då hunger och brist onekligen framkallat ett ökadt antal åtminstone af tjufnadsbrott. Gröfre brott af blodig art äro här som allestädes i aftagande, kanske ej minst i följd af minskadt fylleri.

Till Upländningens karakter, hvad detta län angår, hör omtänksamhet, ehuru mest inom det af gammalt vanda i lefnads- och bergningssätt, samt tröghet och allvar, icke utan tillsats af slughet. Frälsebonden, och ännu mera torparen, mindre oberoende och verksam för sitt eget, anses i allmänhet stå under den sjelfegande i välmåga, här och der äfven i upplysning och moralitet; gruf- och bruksarbetaren deremot, ehuru ock i andras tjenst, är på grund af gamla sedvanor, som till en del äro fästade vid utländsk härkomst, från de på sin tid ryktbara Wallonerne, merendels i bättre belägenhet, förenad med mera sjelfkänsla. Ortens soldater och dragoner hafva godt namn inom armeen. — I folkspråket har man velat anmärka tvenne olika mundarter, det fordna Tiundalands, med sin skarpa betoning af en viss stafvelse i ordet, eller ett visst ord i satsen; och Fierdhundralands, med mindre egenhet och mera språkriktighet; men båda ej utan erinringar om mycket ur skriftspråket försvunnet forn-svenskt i ord, böjningar och uttal, såsom hvarje landsort på sitt vis det ännu förvarar [1].

  1. Se J. E. Wahlström, Afhandl. om Uplandsdialekten. Upsala 1848.