Sida:Beskrifning öfver Upsala län.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

32

tillräckligt jordbruk, att den ej af något annat behöfver bero. Mindre ansenligt är skogsbruket, och ej motsvarande ortens behof; likaledes boskapsskötseln, som nästan öfverallt är åsidosatt för jordbruket. Detta åter gifver i allmänhet taget ej blott tillräcklig afkastning, utan lemnar ock ett stort öfverskott till utförsel åt andra orter.

I länets egentliga slättbygder, af ålder odlade, har Åkerbruket redan längesedan hunnit nära nog all den vidd och omfattning det kan mottaga, åtminstone hvad den enskildtes jord angår, och äfven allmänningarne tagas fortfarande i anspråk för nyodlingar. Nästan all mark, som med förmån kan odlas, äfven ängsmark, som bättre skulle skicka sig för boskapsafvel, är till åker upptagen. De flesta äfven naturhinder, som stått i vägen för kulturen, äro undanröjda; framför allt de fordom utan tvifvel vidsträckta vattensamlingar, som dränkt de släta fälten, men genom naturlig igenvallning, eller genom menniskohand alltmera förlorat i omfång, men å andra sidan äro dessa orter mestadels också skoglösa, och all omtanka är ensidigt vänd åt en enda näring. Här och der har man ännu i sednaste tider fullföljt utdikandet af små insjöar och träsk, hvilkas grund ansetts odelbar, och som hittills varit ej blott för kulturen förlorade, utan äfven genom den kyla de hållit, i mera eller mindre mån skadliga. Så har man dels sänkt, dels alldeles aftappat Blackfjärden, samt Mösa- och Hesslinge-sjöarne i Lillkyrka och nästgränsande socknar, Granebergs och Hallarby sjöar i Litslena, Säfsta-kärret i Husby Sjutolft, Sätrasjön i Upsala-Näs m. fl., samt Slangviks-dalen i Tibble af Håbo härad. För öfrigt synes i sistnämda härad, äfvensom i Bro, Åsunda, Trögd, Waxsala, samt nedra delarne af Hagunda och Ulleråker, föga i denna väg återstå att göra.

I de vestra, östra och norra skogstrakterna är förhållandet annat. Vidsträckta skogs- och kärrmarker torde här genom sin jordmån vara för alltid oåtkomliga för kulturen, andra kanske

ej mindre vidsträckta vänta blott odlarens hand för att blifva

till