hemman finnas, som hafva 20 tunnors utsäde, men ej äng för 10 till 15 lass höafkastning. Betesmarkerna äro på slättbygden högst inskränkta, och blifva det, som redan antydt är, alltmera genom inkräktningar för sädes-odlingens skull; de äro ock skoglösa och snart förtorkade af sommarsolen, så att både betet skadas och kreaturen lida af bristande skygd. I skogsbygderna åter äro äng och betesmark väl tillräckliga till vidden, men magra och ovårdade; hvaraf händer, att boskapen ej om sommaren finner nödig föda, utan utmärglas, så att den ej om vintern kan återförsättas i bättre hull, äfven om den hemma vårdades bättre än som sker. Dertill kommer, att allmogen mera ser på mängden af kreatur, än på deras beskaffenhet, heldre håller ett stort antal dåligt skötta och klena, än ett mindre antal väl vårdade och fullgoda. Följden af allt detta är ringa afkastning af egentliga ladugårdsprodukter, och alltför liten nytta af kreaturen för åkern, både till bruk och till gödning. Racerna äro i allmänhet små. Det enda slags kreatur, som bonden något mera vårdar sig om, är hästen; det är ock, af gammalt för honom det vigtigaste, med afseende på den i nästan hela orten starka trafiken för foror och långväga körslor; också är väl ingenstädes antalet af hästar relativt så stort som här, i det t. ex. mera än dubbelt flera deraf finnas, än af oxar, å landet, och i städerna 60 till 70 gånger så många. Tyvärr sträcker sig vanskötseln åtminstone så till vida äfven till hästkreaturen, att de för tidigt och för hårdt ansträngas till arbete.
Undantag från allt detta göra i viss mån åter några större herrgårdar, genom vidsträcktare bruk äfven af ej naturliga ängar; genom odling af fodervexter, genom betesmarkens bättre vård, och genom bemödanden för boskaps-racernas förädling. Vid Haga i Svingarns socken, Strömsberg i Bred och Djurby i Litslena finnas schäferier för finulliga får; ett fjerde vid Ulltuna, under landtbruks-institutets vård; detta disponerar ock ett stamholländeri för kreatur af Skottska Ayrshire-racen; ett annat
