Sida:Beskrifning öfver Upsala län.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
62

844 personer, utom familjer. De fattiges antal är stort; ej minst i följd af låg moralisk ståndpunkt, åtminstone om denna får bedömas efter antalet af oäkta barn: under de nästförflutna 5 åren hade af p. m. 138 födde barn 35 varit oäkta. Döde voro p. m. 168 personer, till ej ringa del barn af nämda härkomst. Folkökningen hade, såsom häraf synes, ej kommit af nativitetens öfvervigt öfver mortaliteten, utan af inflyttades öfver utflyttades, till ett medelbelopp af 100 personer på året. — År 1847 hade staden, enligt mantalslängden, 5860 innevånare, hvaraf 3808 betalade utskylder; dertill kommo omkring 1000, som blott tillfälligt der vistades för studiernas skull.

Ända till 1820-talet, då det hette att konst- och näringsflit voro ringa, och välmågan i aftagande, synes staden sedan några sekler hafva föga mera än bibehållit sig på upphunnen ståndpunkt. Men sedermera har förhållandet blifvit helt annorlunda; hufvudsakligen i följd af det alltmera tilltagande bruket, att ståndspersoner, hvilkas barn bevista läroverken, särdeles de lägre som här finnas, inflytta med hela sin familj, äfven för att njuta af ett umgängeslif, som åtminstone anses vara mindre kostsamt än i hufvudstaden. Dertill kommer, som ofvan antydt är, att hela länets närvarande styresman, som med ännu mera framgång, än flera hans äfven förtjenstfulle föregångare, vinnlägger sig så väl om stadens, som om hela ortens uppkomst till större välmåga, genom föranstaltade arbetsföretag bereder den tilltagande folkmängden bergning, och stadens yttre ett bättre skick.

Näringarne äro dels de för småstäderna vanliga: handel, handtverk, fabriker, sjöfart och åkerbruk; dels hemtas ej obetydliga, kanske de betydligaste inkomsterna af hyresgäster af alla slag, både för den ökade afsättningen de bereda åt alla produkter, och redan för hushyrornas skull. — Handeln är af gammalt liflig nog, emedan staden, med betydlig folkmängd, och med eget ej ringa, men icke i och för sig tillräckligt åkerbruk, tillika är medelpunkt för en vidsträckt, sädesrik landtbygd, men som måste låta tillföra sig sina behof ej blott af kramvaror, utan ock till ej ringa del af köttvaror, och ännu mera af skogs-