Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Härom talas ock mångastädes vara fundne rudera af forna Canaler och Vattuledningar; Men nu är ögonskenligt, at det vatten, som vid en sådan catastrophe stannar i et Land, och gör det vattusjukt, måste åter i dess Floder saknas.

Nästan lika öde hafva flera fordom härligen upbrukade Länder haft, som nu äro under Turkarnas och Arabernas öfvervälde. Et folk, som den Högste til en del besynnerligen brukat, at verkställa Prophetier och hotelser.

Samma orsak kan vara dertil, at Xanthus och Simois äro mindre nu, än i forna dagar, och at på den händelsen, mindre skäl varit för Otter at förebrå Grekerna, det de gjordt stort til litet[1]. Icke eller lärer det at den delen af Italien, som nu innefattar Kyrko-staten, fordom varit ibland de mäst upbrukade fruktbaraste, ja ock helsosammaste Länder, mera dragas i tvifvelsmål, än at samma land-tract nu för tiden är mästendels öde och ofruktsam, och det genom elak hushållning. Vattuledningar och diken äro så förfallne och igen-grodde, at Landet til större delen blifvit vattusjukt och kärraktigt; hvarpå fölgt mångestädes en osund luft, så at man här råkar de sjukligaste orter i hela Europa: Och äro alle grannarne i dessa omständigheter skilde ifrån Kyrkostaten uti den mon,

  1. Voyag. T. II. p. 368.