Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

kunnat växa, consequenter inga människor eller djur hafva uppehälle. Så synes det följa häraf, at största myckenheten af rägn existerat, då det minst, i anseende til Landets ringa vidd, behöfts til det ändamål rägnet synes vara ärnat; och tvärtom minsta quantiteten, då Landet blifvit vidast och det altså mäst behöfves, skulle vara at vänta. Om man sätter, at Hafvet från Skapelsen til nu, på 6000 år, förlorat hälften af sin rymd; så följer deraf, at jorden för 3000 år sedan haft en och en half gång så mycken väta, som nu, och altså icke allenast i Davids och Salomons tid, utan ock långt derefter näppeligen skulle kunnat bebos, för alt för mycken väta skul; och kanske ännu vid Christi tid skulle ägt någon gravation deraf; likasom den, efter några hundrade år, skulle begynna lida mehn af öfverflödig torrka, och så immerfort, om hon längre komme at stå; så at den aldraminsta delen af Jordens tid skulle blifvit så lyckelig, at en så lagom quantitet af väta; som likväl för örters och djurs conservation är så oumgängelig. Hvilket alt röjer en oordning, som lärer vara svårt, at med vår store Skapares Godhet och Vishet conciliera.

Otilräckeligheten af Meteorologiska Observationer i gemen, som hittils äro gjorde, och