Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
  1. baka; och quantiteten af deras föda jämväl altid i det närmaste varit och är enahanda.
  2. Det lärer icke eller så särdeles bestridas, at ju vatnets och det torra Landets superficies på vårt Jord-klot, nu torde någorlunda vara lika stor; fastän det ock i anseende til mit ändamål kan vara lika mycket, allenast man får antaga en viss proportion dem emellan.


§. 56. Fölgderna af uplandnings hypothesen strida emot förfarenheten och SKAPARENS vishet.

Låt oss nu försöka, hurudan Jordens invånares öde skulle blifva efter uplandnings hypothesen. Om det antages, at af början Paradiset varit en liten ö, eller en Fjäll-topp, samt at alt det torra på jorden är sedermera efter handen uplandadt; så följer deraf, at den tiden dubbelt så mycket rägn måste hafva fallit som nu. Och efter man ännu röner, at missväxt kan existera af väta med den proportion, som nu verkeligen är emellan det våta och torra; så synes likt, at den tiden, då vatubrynet var dubbelt större, och i följe deraf, de upstigande dunsterna, så väl som nedfallande aqua meteorica, på den lilla landplatsen, för mycket väta skul, ingen ting