äga så decisive märken af sin Mästares finger, som i bärgen finnas, kunna skiljas så långt från Honom; så kan ma nock med lika skäl säga, at alt annat i verlden, ända til lefvande Djur och Människan sjelf, äro af början tilkomne efter Naturens lagar.
Sådana lagar erkännas jämväl af de gröfsta Atheister: hvilka när dem så mycket blifvit inrymt, at nämligen alt tilkommit efter Naturens lagar, snart äro färdige at göra både dem och materien med Gud lika eviga och mägtiga, så at, hvad sedermera om Hans vishet och försorg talas, snart sagt resolveras uti bara complimenter.
Men, om vi ock sätte detta å sido, mon det ändock icke vore förnuftigare at tänka, det Skaparen fullbordadt sjelf sit verk, och bragt det på en gång til den fullkomlighet, som Hans ändamål äskat; än, at antaga en sats, hvarigenom Jorden för sin mästa varelses tid blifver otjenlig til samma ändamål; och skulle jämväl fordra flere Skaparens actus och handläggningar. Men, oss emellan sägandes, så består felet deri, at Människo-slägtets Vettgirughet, drefven af en blind högfärd, altid far efter at speculera ut huru Skaparen gjort Verlden; och efter det är en kunskap, som oss ej är ärnad, eller kan falla på en Människa, så råke vi i den yrslan, då vi jage derefter, uti den ena præcipicen och galenskapen efter den andra.
