Sida:Betänkande om vattuminskningen 1755.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

Om Hafvet skulle bygga bärg af sit ler, sin sand, sina snäckor, hvarföre har man icke nu, då det är så mycket beseglat, kunnat råka på något spår deraf? Man ser sandreflar och bankar icke hårdna, utan äro ständiga förändringar underkastade. Man finner, at ler i hafs-bottnen är mjukt och hårdnar i luften, som annat ler; så at Hafvets ler lärer blifva ler, och dess sand blifva sand, fast än det ock skulle läggas på snäckebäddar under Sargazzo.

Herr Archiatern Linnæi eldiga nimme, visar sig icke mindre i den synnerliga tankan Han yttrat om bärgens tilkomst under Sargazzo, än i oräkneliga andra mål; men jag tycker Han vid det tilfället icke haft i sinne, at säga en sanning; utan en possibilitet och en gissning, som man kan roa sig med, til dess förfarenheten gifver något säkrare vid handen.

På en så stor vidd, som Sargazzo nu innehafvet, och derest det, utan tvifvel, ända från början växt, skulle ock tyckas, at man då ändteligen måtte blifav varse någorstäds någon bärg-unge, om de efter denna methoden blifva til. Är det sant, som Labat berättar om Ön Guadeloupe, at den är belägen på idel Coraller af et visst slag, som han någorlunda beskrifvit[1]; så är det väl en besynnerlig sak, och et bevis, at, i stöd af Hr. Peysonels observation, Hafs-kräk kunna skaf-

  1. Voyage aux Iles &c. T. 3. p. 189.