jordklotet, som vetta åt dess poler; medgifvandes dereot, en proportionell tilökning under och omkring æquatoren. Detta måste nu alt komma af centrifugal-kraften, som är så mycket större, ju närmare man kommer til Jordens æquator, och minskar i samma mon tyngden. Man ser, säga de, at Jordklotet härigenom blifvit plattare under polerna och uphögt under æquatorn.
Om denna meningen har jag mig redan tilförne yttrat. Vil derföre nu allenast kårteligen påminna, at ingen annan än den, som i dessa saker har en mycket otilräckelig insigt, kan af centrifugal-kraftens verkan hänleda en beständig vatnets minskning emot Polerna. Det är en afgjord sak, at jordklotets flytande delar genom tyngdens och centrifugalkraftens inbördes verkan försättas uti jämvigt emot hvarandra; och at Hafven, som omgifva jorden, således få en beständig fugir, som genom samma krafter ej vidare ändras: är fördenskull et uppenbart missbruk och Förtydning af dessa Naturens lagar, när man vil bruka dem til bestyrkande af det, som är emot Naturen stridande. Häraf synes äfven, huru illa de förgå sig, som tro at Hafvet ifrån sin jämnvigt och tilständiga figur, skal kunna vara uti beständigt aftagande på den ena orten, och deremot beständigt höja sig och växa på en annan. Det faller af sig sjelft, at jag här icke hafver afseende på Hafvets obeständiga
