strida emot Rön: Och at fördenskul, i så beskaffade omständigheter, om man ändteligen vil hafva det nöjet at raisonnera, Vattuminskningen måste lemnas, och en annan hypothes eller förslags-mening uptänkas, hvarigenom desse vid första påståendet stridige Phænomena lyckeligare måtte kunna förklaras. Ingen ting kan mera öfvertyga oss, om det människeliga förståndets svaghet och trånga gränsor, än när man ser Naturkunnige Folk, som förtjent med rätta beröm och stort namn, då de förfäkta stridande meningar, åberopa sig Rön emot Rön och förfarenhet emot förfarenhet. Människo-slägtet har ju likväl i alla tider haft tilfälle, at blifva öfvertygadt derom, huru snart man kan misstaga sig. De Naturkunnige måste åtminstone hafva förfarit, huru Naturen synes likasom vela dölja för oss de reglor, som hon lönligen, men likväl på det nogaste följer. Derföre borde man nu ock omsider hafva lärdt, at icke förhasta sig med gissningar, omogna omdömen och sjelfgjorda theorier; utan häldre låta nöja sig med, at samla Phænomena och på det nogaste betrakta, samt på alla kanter afmäta dem, och framför alt med sorgfällighet skilja det, som med dem har et klart och nödvändigt sammanhang, ifrån det, som på egit tycke, förutfattade meningar, mode och auctoritet sig grundar; hvilket icke håller strek för tiden, utan nödvändigt, meningen må hafva blifvit aldrig så allmän och
